KREATIVITET

Härligt med kollegor som utmanar! Denna utmaning fick mig att plocka fram mina anteckningar från en av Vea Vecchis föreläsningar jag varit på. Kreativitet faller inte ner från himmelen:

Hon satte då snurr på mina tankar kring hur man kan tolka kreativitet......

Hennes övergripande fråga var "Hur kan pedagogen/pedagogiken påverka kreativiteten" Hon gav massor av infallsvinklar och sådd många frön hos oss som lyssnade Hon menade på ATT:

"Kreativitet är lika med den process som ger liv åt en produkt"

Man får smaka på detta många gånger "GER LIV ÅT EN PRODUKT" Att processen ger livet......kittlande tycker jag.

Hon nämnde också Henri Poincaré, som var en fransk matematiker, fysiker och vetenskaps teoretiker. och sagt följande om kreativitet:

" kreativitet innebär att föra samman redan existerande element med nya kopplingar" Här tänker jag också att det är ett sätt att förtydliga att processen är viktig att det som sker under tiden är av största vikt och att genom att föra ihop de olika saker som sker så ökar kreativiteten - blir min tolkning. Men tänk gärna vidare på den eller förkasta den!

Men det finns också en skrämmande sida av kreativitet - den kan ses som ett hot! Är den rent utav farlig? Vea menade på att den kan vara obekväm, flexibel, nyfiken, kritisk kanske lite av en revolutionär för den är inte rädd för överheten och är mycket demokratisk och detta kan vara farligt speciellt där man premierar LYDNAD. I totalitära stater så sätter man konstnärer åt sidan!

Hon gick vidare i sitt resonemang med att "Barn kan vara obekväma"

" Att barnen kunde bli som immigranter i vårt samhälle - vi vill sätta in dem i våra vuxna regler"

Vuxna söker efter integration och ordning - Barnen säger Kreativitet och förnyelse! Så utmanande att grunna på tänker jag Hur ser det ut i vårt samhälle? Hur kan man som pedagog ge barnen de rika erfarenheter som krävs och som gör kreativiteten aktiv utan att förkväva den?

Men jag tänker genom att ha tillit till att olikhet är en tillgång och genom att öppna upp för detta så kan man skapa en ny värld. Att jobba mot att som pedagog skapa förbindelser mellan de olika språken och ge barnen möjlighet att bada i upplevelser för att skapa intresse och därigenom också låta kreativiteten får blomma!

Att vara i det Okända

Har i mitt möte med pedagoger och blivande atelierstas reflekterar över olikhet och känsla av att vara i det okända – i ett slags ”ingemans land” där man inte vet hur det kan bli!

Detta skapar pirr imagen, väcker frågor, reflektioner, ibland är det en provokation och kanske bottnar det i rädslor tänker jag.

Våga vara i det osäkra vad innebär det?

Jag tänker att det är olika för oss alla. I ett arbetslag kan det finnas många olika tankar, effekter, känslor och rädslor av att våga vara i det osäkra och det kan ge många olika uttryck!

 I publikationen från skolverket: Den andra möjligheten

–       estetik och kultur i skolans lärande /Amelie Tham

Länk till en mycket intressant publikation om estetik

”Många förskollärare och lärare som prövar att arbeta utforskande, med

estetisk gestaltning, konstaterar att de inte kan gå tillbaka till sina tidigare arbetsrutiner. Frågan är varför? Vad är det egentligen som har hänt?

Pedagogerna får omskakande erfarenheter som går mycket djupt.

Erfarenheter som verkligen förändrar deras syn på vad barn kan, på vad

kunskap är, hur kunskap växer fram.”  Ebba Theorell/ sid 52

Harold Göthson beskriver i samma publikation

”– Men att våga vara i ”osäkerhet” har inget att

göra med förvirring, eller att all ordning ska lösas

upp. Tvärtom kräver det enorma förberedelser om

man ska arbeta i denna ”osäkerhet”. Vi behöver,

som pedagoger, förbereda oss både på att kunna

uppfatta det vi förväntar oss och på det vi inte vet”

                                                                              Harold Götsson / sid 52

Från samma skrift har jag hämtat detta citat nedan som jag tänker beskriver  tankar om  att ta vara på olikhet – jag funderar då över att om man verkligen lyssnar på varandras tolkningar då får hela reflektionsarbetet en ny dimension. Är det så att vi ofta sitter och försöker tänka ut nästa utmaning till barnen och hitta vår gemensamma plattform där vi tar nästa steg tillsammans och överens?

”Pedagogerna i Reggio Emilia brukar säga att

människor bara kan närma sig en förståelse av

verkligheten genom att vara delaktiga i varandras

tolkningar. Bara så kan vi förstå vidden av

den möjliga förståelsen av verkligheten. Vi ska

inte, som i mer traditionell undervisning, försöka

forma varandra att förstå verkligheten på samma

sätt. Tvärtom ska vi utnyttja mångfaldens olika

röster, hela den komplexiteten.”

”Jag ser att i Reggio saktar pedagogerna ner farten när de möter

motstånd. De är inte rädda för det.”

                                                                                    Ebba Theorell Sidan 52

Detta väcker så mycket tankar hos mig både kring rädslor och möjligheter, makt och motstånd och tillblivelser och möjligheter……

Min  reflektion är nu Varsamhet – att varsamt möta dessa reaktioner och inte bara se på symptomen utan lyssna innåt och fråga, vara nyfiken och välkomna olikheten.

Om delaktighet och mångkulturalitet

Får gåshud när jag tog del av detta - skapade så många tankar hos mig!
Vill gärna dela med mig och låta er beröras av detta arbete med, som jag ser det - delaktighet, kultur och värden! Eller vad väcker det hos dig?
Klicka på länken nedan:
En stund med Leonardo!

Kunskap skapas i ett samspel................

......mellan barnen, de vuxna och miljön. Här tänker jag att projektarbetet och den pedagogiska dokumentationen kommer in. Detta blir tydligt för mig när jag möter pedagoger som beskriver sitt arbete med de yngsta barnen med hjälp av sin pedagogiska dokumentation. Jag ser barn som får bada i upplevelser och pedagoger som gör tillägg som utmanar barnens undersökande och utforskande. I projektarbeten som jag fått ta del av ser jag hur barns lärande både blir mångfaldigat och blir en solidarisk process. Man skapar nyfikenhets frågor TILLSAMMANS med barnen och där man ibland låter munnen tiga och miljön och materialet ställa frågor till barnen och pedagogerna. På så vis görs materialet till en medkonstruktör till kunskap och ger utrymme för många olika tolkningar och skapar i sin tur nya frågor. Detta tänker jag är en vardagsforskning av hög kvalitet, detta sker mitt i processen och där det händer. När sedan pedagogerna både i sitt arbetslag och i handledning lyfter in teorier och begrepp för att befästa barnens och sina erfarenheter så skapar de en kunskap som både är teorianknuten och praktiknära som direkt ger barnen mer intelligenta utmaningar.

I ett av projekten om bubblor ser jag hur barn som är två år ställer sig avancerade frågor kring både matematik och naturvetenskap.

Hur barn upptäcker "dubbelbubblor" och hittar "en liten bubbla, två liten bubbla, tre liten bubbla" jag ser hur de upptäcker bubblans färg och dess reflektion, struktur, transparens och förgänglighet.

Hur barnen får utmaningen att "fånga bubblorna" och där pedagogerna ger barnen olika val av material för att de skall se de olika egenskaper som material har tillsammans med såpbubblor. Jag ser att den pedagogiska dokumentationen ger lärandet dess sammanhang och bygger på barnens teorier, den blir grunden för hur nästa steg tas i projektet.

När man bygger vidare på den förundran som barnen bär med sig in i projekten så skapas en solidarisk kunskaps process som lyfter samspelet istället för att vara en process som tränar färdigheter.

Meningskapande kan det vara..........

Jag tänker så här ikväll kring barns sammanhang - jag ser ibland hur de vuxna bestämmer vad som är meningsfullt för barn att göra eller kanske också vilka läroprocesser vi vill synligöra. Tankar och reflektioner kring arbetet med barnen är fyllda av "vuxna slutsatser" och det är ibland svårt att se bortom dem.
Men vilka perspektiv finns och vilka dimenssioner går vi miste om ifall vi inte LYSSNAR med GEHÖR? Jag tänker att vi tuffar på och inte låter meningskapandet och kunskapandet ta tid utan vi vill lyfta in så många olika tolkningar i vår iver att vara goda pedagoger 
Ebba Theorell sa bland annat på Sommarsymposiet: Att det krävs att ha tillit och hysa varsamhet för att kunna växa. Och hon ställde frågan:

Hur kan vi närma oss barnens frågor med varsamhet?

Jag tänker att samspelet är en oerhört viktig del i detta, att det sker ett meningsskapande i det undersökande och upptäckande som barnen är i just här och nu. Att det är något som man inte på förhand kan bestämma var det skall sluta.

Vi pratade i min närverksgrupp i dag om att lärandet uppstår i mellanrummet men jag tänker också att det måste finnas förundran, gnista och en atmosfär där alla sinnen deltar men också en medvetenhet om att den vuxne färgar processen.

Kan man ha en idé om undervisning som väljer att inte dela upp lärandet i olika sanningar som vi vuxna har om lärandet? Det kräver då som jag ser det att vi istället står på barnens sida och tillsammans bygger sammanhang där barnen kan utforska sina egna idéer och hypoteser individuellt och i grupp för att sedan diskutera dem med andra barn och vuxna?

Det är då tänker jag,  det blir spännade och man börjar titta med varsamhet och tillit........

Lyssnadets och seendets villkor....

Har mött underbara och nyfikna pedagoger som klurar på hur man skall kunna arbeta med pedagogisk dokumentation. De funderar över hur man skall kunna gå över från portfolie till att arbeta mer med barnens projektarbeten och följa dem via pedagogisk dokumentation.Jag tänker att många förskolor idag lägger otroligt mycket tid på att försöka sig på det nästan omöjliga arbetet att följa alla barn via en enskild portfolie.
Men kan man då tänka sig att istället följa barns meningsskapande i ett projketarbete där alla barn utmanas. Där alla uttryck får användas och där pedagogerna tilsammans tar sig an och lyssnar på barns tankar, teorier och kunskapande för att sedan utmana baren vidare. Jag upplever att det svåra är nog inte att sluta med en individuell portfolio utan att organisera sig för att gemensamt reflektera och utveckla både arbetsätt - förhållningsätt och det krävs för att man skall kunna arbeta med pedagogisk dokumentation. Det finns en fantastisk bok med CD skiva skriven av Christina Wehrner - Godée där man kan titta på videosekvenser från praktiken på förskolor och sedan arbeta med olika ingångar för att tolka och reflektera över det man sett.

Den heter:
 
Kan inte låta bli att ta med detta citat som så väl uttrycker den viktiga roll som pedagogsik dokumentation kan ha:
" När pedagogisk dokumentation fungerar som bäst blir den navet i hjulet som sätter snurr på pedagogiska och didaktiska tankar i den egna barngruppen" Christina Wehner - Godée

Villket sammanhang skall förskolan vara?

"Vad tycker du? Kan förskolepedagogiken gå för långt i sin strävan att befria barnen från okunskap genom att stänga in dem med vuxnas kunskapssyn?"
Skrev Bertil på min blogg

Har nu grunnat en del på denna frågeställning, är det så att förskolan är till för att befria barnen från okunskap? Jag tänker på samhället i stort:
Varför skall barn gå på förskola?
Jag tänker att förskolor idag står för många OLIKA ingångar i denna fråga och det hamnar ofta mellan olika intressen, inriktningar och synsätt. Inte minst politiskt - Vilka pengar vill samhället lägga på våra yngsta medborgare? Får en BRA förskola kosta något? Är politiken medveten om att det är barns första möte med demokrati och början på det livslånga lärandet? Här kan man  om omständigheterna är drägliga, det vill säga att barnantalet är sunt, att antalet vuxna är på en bra nivå och att de är välutbildade och proffisionella, att lokalerna och materialet är goda och genomtänkta och att våra styrdokumentt stödjer verksamheten - så det Bidrar till att ge barnen en viktig erfarenhet och kunskap om livet - att jag är viktig och hör ihop med andra. Att olikhet är en tillgång och att vi tillsamans gör skillnad och kan lära av varandra. Att det är spännade att mötas och undersöka olika fenomen, material och utvecklas i ett sammanhang.

Eller är förskolan bara en transportsträcka till den viktiga delen -SKOLAN? - Eller hänger det ihop?

Ibland får jag känslan att barnen är ett tomt blad när de börjar i förskoleklass.

Som om att de första femåren bara passerat!

Men hur mycket lär ett barn mellan ett & fem år?

Vilken plattform står de på när de kliver in i skolans värld?

 Detta väcker dessa frågor:

Om barnen själv fick välja, vad hade de då valt att lägga sin vakna tid på?

I vilket sammanhang vill man vara som barn?

Jag önskar att barn skulle säga - I förskolan! I Skolan!

Att de känner att de är där i ett viktigt sammanhang där de har ytterligare en tillhörighet utöver den med sin familj.

Min övertygelse och mitt hopp är att barns status skall höjas och att förskolan och skolan skall ses i ett sammanhang där man respekterar och vill möta barn och ungdomar i sin samtid. Att man satsar på kvaliten helhjärtat och inte låter pedagoger arbeta i motvind med att lösa uppdraget.
I min drömförskola och skola finns det en genomtänkt ledning, engagerade och proffisionella pedagoger, goda miljöer, bra gruppstorlekar och ett solidariskt och nyfiket arbetsätt där alla är viktiga.
Tänka sig så mycket trassliga tankar jag kunde finna när jag satt och reflekterade!
Tänk gärna vidare på dem.

Kunskap

Hittade följande citat av naturvetaren Richard Phillips Feynman amerikansk Teoretisk fysiker:

" Ser du fågeln? Det är en trast. På tyska heter den Drosseln,...Men även om du kan fågelns namn på alla världens språk så vet du ingenting om fågeln - du vet bara något om andra människor; vad de kallar fågeln.
Trasten sjunger, lär sina ungar flyga, flyger väldiga sträckor, finner sin väg osv...
Det är en sak att veta vad något heter, men något annat att beskriva vad som händer."



JAG TÄNKER DÅ:
Att detta ger mig en plattform för att förstå hur barns utforskande skall värderas och ses som en tillgång till läroprocesser. Att för mycket ensidig inhämtning av faktakunskap inte leder till ökad kunskap utan till en begränsad kunskap. För att kunna beskriva vad som händer behöver man ha skärpt sitt öga. tittat, upplevt, uttryck,  erfarit och reflekterat. Man behöver dela sina intryck med andra, ställa sig hypoteser och utforska. Här blir projektarbetet en ingång till ett fördjupat lärande till skillnad från förmedling av kunskap.

Underbara Gunilla Dahlberg!

Har ännu en gång fått förmånen att få lyssna till Klokhet och erfarenhet som ger mig så många tankar. Denna dag gav mig mycket att bita i både när det gäller lärarrollen och den reviderade läroplanen men också när det gäller synen på barn och kunskapande.

Lärandet & Leken

Har själv funderat mycket på hur man slänger sig med begreppet ”det kompetenta barnet"

Blir barnen kompetenta av sig själva? Eller hur kompetenta kan barn bli? Vilken roll skall läraren ta? Detta är viktiga frågor och jag tror att många med mig tycker det är svårt. Då är det så befriande att ta in Gunillas resonemang kring det kompetenta barnet. Hon lyfter upp lär miljöerna och att pedagogens ansvar blir att skapa miljöer där barn blir kompetenta, där leken har stort utrymme. Hon ställer sig frågorna: Kan vi använda leken? Kan vi kombinera leken så ett lekfullt lärande uppstår? Jag tänker att genom detta så kommer vi nära barnet för leken och fantasin är barnets närmaste språk och den rikaste källan till kunskap. Genom leken och fantasin skapas de djupaste spåren i barnet - där samlas minneskunskapen.

Visst minns vi alla våra barndomars lekar, där vi laborerade och fantiserade. Där vi gjorde erfarenheter och byggde nya sanningar. Ibland är de lustfyllda och ibland skamfyllda. Men alltid lärorika och ger både teknik, erfarenhet och kunskap.

Jag ser idag när jag observerar barn hur de börjar i ett utforskande hur det går över i en lek, kanske först ensamt men sedan i ett utbyte med kompisen och att det sedan blir ett utforskande igen där barnet plockat till sig nya erfarenheter att undersöka genom den inspiration som kamraten givit.

Miljö och förhållningssätt

Verkstaden som en pulserande medelpunkt, lyftes upp som en viktig lär miljö. Detta värmde mitt hjärta, för tänk att som barn få kliva in i en verkstad som ligger öppen och tillgänglig - hur kompetent blir man inte då? Detta är något som vi försöker skapa på våra förskolor där jag arbetar men det är inte helt enkelt. För hur skall du vara som pedagog där? Hur kan du visa och locka in barnen utan att ta över och reglera barnens undersökande? Hur får man barnen att inte "bara kasta" ut sakerna? Hur lär man barnen att bli kvar i de olika miljöerna som ställts i ordning? är frågor som vi ofta brottas med på min arbetsplats.

Här fick jag ett par underbara meningar att grunna på: ”Hur har barnen blivit involverade?" - när vi tycker att barnen inte är intresserade. Och när vi känner att det är svårt att locka med sig barnen i projektarbetet och funderar på om vi valt fel väg: ”hur kan vi förföra barnen in i projektet" Jag tänker att detta är en av de vikigaste frågorna i vårt arbete med barnen. Pedagogens roll - vi kan jobba hur mycket som helst med miljöerna men går vi inte till botten med vår egen roll som pedagog och utmanar den så kommer varken projekt eller miljöer bli de lärande arenor som vi tänkt oss.

Avslutar denna reflektion med följande citat som vi fick ta del av denna underbara föreläsning:

"I en miljö spelar personer och objekt rollen av öppnare och stängare av dörrar, gränsvakter och förbindare, upplösare av förbindelser som navigatörer" Gilles Deluze

Detta tål att klura vidare på...................................

Föreläsning C Fabbi

Har varit på en mycket inspirerande dag och kväll. Detta väckte många tankar  hos mig – vad är det jag går i motstånd till? Vill jag att barn och ungdomars lärande skall omfatta en helhet eller delar?

Jag har idag suttit och arbetat med en studiedag kring läroplanstilläggen för förskolan tillsammans med kloka kollegor – jag ser så tydligt att mina nya kompetenser i min atelieristautbildning gett mig  mycket mer komplexa ingångar  och Cristian satte snurr på mig ordentligt.

Jag funderar  kring lärandet och när jag nu läser Gregory Bateson så blir det så synligt för mig – Vi måste gå i motstånd mot – Lärandet som ett uppdelat fenomen som läraren styr –  Mot att "skapanadet" eller estetiken blir en slag parallellprocess som man tänker sig kan användas för att det blir ”roligare att lära andra saker” eller skall ”passa flera" - Att man förminskar projketens viktig roll som  lärandeprocess för att ge plats för "mätbar" kunskap som kan utvärderas på ett "linjärt" sätt . Vi måste lyfta den pedagogiska dokumentationen som det verktyg som vi använder då vi skall utvärdera och analysera det barnen gör i projketarbeten.  Vi måste mobilisera oss och stå nära barnen och lyfta deras teorier och tankar och göra de tillägg som gör att de kan fortsätta att utveckla och utforska sin omvärld i ett meningsfullt sammanhang.....

Bateson skrev bland annat " Bryt det mönster som binder samman delarna av det som skall läras så förstörs med nödvändighet all kvalitet" 

Ja kanske är det så att medlet mot dåliga resultat i skolan inte är att bryta ner ämnena i fler mindre delar där lärare skall vara mer effektiva, styrande och hålla diciplin, kanske ger det mer att se till att skapa mönster genom att låta praktisk kompetens vävas ihop med teorier i ett sammanhang där barn/elever kan få forska utifrån sina intressen tillsamans.

Min Logg – Blogg - process genom samtidskonsten!

Jag har ett långt förhållande till konst som betraktare – jag har alltid varit intresserad, njutit konst och försökt skapa konst. Bilder är och har varit en inspirationskälla för mig i allt. Men det inte förrän nu jag fått upp ögonen för nutidskonsten och den lite mer metaforiska konsten. Detta möte har berikat mig och mitt senaste besök var på Moderna museet i Stockholm där jag var för första gången en kylig februaridag. Besöket väckte många känslor och gav mig många reflektioner. Först så möter man den underbara utställningen ute Ur Moderna Museets samling: Paradiset, 1966
 Niki de Saint Phalle och Jean Tinguely/BUS 2010. Med färgstarka skulpturer som stod där i ett fanatiskt sammanhang och i ett vintergrått dis med utsikt över fjärden. De sprider glädje och livslust i både sina runda former och mustiga färger.

Sedan fann det en härlig spegel installation vid entrén, där glasfasaden möter ett rum ute där speglar förändra vinklar och får en att fundera på vad som är spegelbild eller inte spännande speglar ger verkligen olika perspektiv.

När jag sedan inne i byggnaden mötte utställningen av Eva Löfdahl

http://www.modernamuseet.se/sv/Stockholm/Utstallningar/2011/Eva-Lofdahl/

 Jag upplevde en otrolig känsla av kreativitet och upplevde att installationerna var så spännande och mångbottnade. Att fundera och utmanas av vinklar, skuggor, det oväntade och dubbelbottnade gav en stark förrinnelse av kreativitet och upprymdhet men efteråt var jag helt matt, orkade inte ta till mig mer kände att jag behövde bearbeta i lugn och ro. Jag upplevde ett flow och att hjärnan gick på högvarv och kände att vi som pedagoger borde ta tillfället i akt och möta konsten för att kunna utmana barnen. Jag och min kollega kom fram till att vi borde i vår roll som pedagogistor se till att pedagogerna ges möjlighet att möta det oväntade, det kreativa och de olika konstarterna mer. Att det skapar reflektion och öppnar upp för tankar och kreativitet. Vi funderade mycket över hur man kan bli utmanad som pedagog och över att vi behöver lyfta in konsten mer i förskolan.

”Utställningen på Moderna Museet är retrospektiv och samtidigt i högsta grad samtida. Eva Löfdahl gör ett omfattande nytt verk, en installation där tentakler, spröt och byggelement förgrenar sig i en rumsstruktur som också inkluderar tidigare verk. Installationen är en plats och innehåller flera tidsskikt med olika innehåll. Lågenergi och dynamik. Allmänna modeller och tillämpade. Framkallning och prototillstå

nd.”

”Valet av material är i första hand ett val av arbetsmetod för att formulera ett innehåll.”

Jag tror att man genom att skapa utrymme för konsten mer i samhället så ger man människor fler tillfällen att bli berörda och göra tankevändor. Man blir mer kreativ och ser fler utvägar och ingångar till att lösa problem och tänka på nya sätt. Detta är som jag tänker nu viktigt att främja hos våra barn och ungdomar, de behöver kunna se på problemlösningar med ett kreativt öga och en känsla av att detta kan man göra. Det finns mycket att ta tag i både i samhället och i världen där dessa förmågor behövs. Hitta alternativa bränslelösningar, lösa svälten, medla vid konflikter osv. Det är inte utan att man blir förtvivlad över hur man tar bort mer och mer av de skapande ämmnena i skolan och att man på förskollärarutbildningen inte får något alls om man inte valt den inriktningen. Detta var mina tankar och jag får säkert tillfälle till att utveckla dem vidare.

Reflektion efter Tarjas föreläsning .

Ateljeristans roll – Hur gör vi den till vår?

Hamnar i tankar kring bilderna som barnen skapat av ljuslangarna, att de tecknat alla dess små lampor ett sätt att bearbeta en stark upplevelse. Att få vara i ljusslangar med kropp och själ. Bada i ljus, smaka ljus detta ger många dimensioner tänker jag.

Mötte pedagoger idag som visade bilder som barn tecknat av kinesiska muren. Barnen funderar över dess storlek och ett barn har en teori, att den syns från Rymden. Barnen har fått tillgång till bilder av muren och tecknat av den. Ett av barnen har noga ritat ”staketet” runt muren. Jag tänker att dessa upplevelser och resonemang som man sedan tecknar ner, ger barnen möjligheter att skapa teorier.

Genom att uppleva skapas teorier, att erfara ger en ingång till undersökande.

Kanske är det dessa detaljer pedagogerna skall utmana.

Tänker också att man i denna barngrupp skulle kunna arbeta med ideogram, så som Tarja visade bilder på. Att alla barnens bilder av kinesiska muren kunde ritas på ett stort ark där olikheten och deras olika strategier och teorier blev synliga.

Från osorterat till sorterat och fram emot fördjupning ack så svårt – men den stora utmaningen framöver.

Var också inne och tittade på So Le Witts verk. Hittade en crazy länk:

http://edwardlifson.blogspot.com/2008/06/do-it-yourself-sol-lewitt-wall-drawings.html

Processdagbok Varför Ljus?

Mitt tillägg om ljus som tillgång i barngruppsarbetet.

Vad är det som är så märkvärdigt med ljus – varför skall man arbeta med ljus i barngruppen? Denna fråga gav Susanne oss i torsdags efter att vi visat dokumentationer där barn arbetade med ljus på många sätt.

Jag började fundera på vad ljus är för mig – jag upplever ljus som fascinerande och det tror jag beror på att jag ”skärpt mitt öga” för ljusets fenomen. Ljus är abstrakt och konkret på samma gång och det tycker jag gör att ljus blir så spännande.

Nyfikenheten hos mig för ljuset och barns relation till ljus har väckts genom att jag fått vara nära barns undersökande av ljus, haft förmånen att bli involverad i pedagogers arbete med barn och ljus. Jag har också läst mycket artiklar, publikationer och litteratur och jag tror att det tillsammans utvecklat ett intresse hos mig för hur barn närmar sig ljus.

Jag har sett att barn undersöker ljus på många olika sätt och att det ofta blir en ingång till samspel.
Ljus är ett naturfenomen varje barn har en relation till ljus – ofta är det första ord det lilla barnet säger LAMPA!

Ljus gör allt synligt  och är en förutsättning för att vi människor skall se något.

Ljus GER LIV - utan ljus ingen växtlighet.

Ljus kan skapa olika atmosfärer och stämningar.

Miljöns ljus hjälper oss att skapa olika fokus och hjälper till att ge karaktär till ett rum. Ljus berör många uttryckssätt och öppnar möjligheter att utforska och leka med ljuset.

Ljus skapar är en naturlig mötesplats för barn.





Det skapar också många ingångar på flera nivåer naturvetenskapligt, skapande, filosofiskt, matematiskt, språkligt, gestaltande, känslomässigt, kroppsligt mm.

Ja detta är min tankar efter torsdagens frågeställning Varför Ljus! Så spännande att klura på detta…….

Kan konsten påverka samhället?

Kan konsten påverka samhället? – var ingången till denna kväll på HDK med Marie Bondesson. Ja tänker jag och ser barnen som del i det blivande samhället och att de  redan har ett förhållande till konsten men det är i vår roll som Atelieristor/Pedagoger/Pedagogistor/ som vi kan belysa och skapa en ingång till detta. Att ge barnen rika tillfällen att möta konsten och utmana barnen i sitt seende, reflekterande och uttrycka sig i de hundra språken.

Tänk vad spännande att en filosof, Sokrates som levde 400 f.Kr sätter sina spår idag 2011.

Visserligen är det Platons dialoger som lyfter Sokrates filosofiska begrepp och tankar men jag blir inspirerad och nyfiken på detta.  Här kan man se både etik tankarna och demokratitankarna blir levandegjorda och att vi människor strävar efter att försöka förstå detta ännu idag,

Hur kan vi bygga en bättre värld?

Det kanske är detta som alla reflekterande samtal har som ”slutmål” och frågan som vi ständigt söker svar på.

Att vi i förskolan kan använda oss av dessa tankar är inte svårt tycker jag, barnen stannar gärna i existentiella frågor.

·        Fanns jag till innan jag föddes?

·        Varifrån kommer jag i så fall?

·        Vad händer när jag dör?

Kanske är det vi vuxna som snabbt rusar vidare i dessa frågor och inte vill stanna i det svåra som vi inte har rätt svar på. Men jag tänker att här har vi en ingång och ett djup till alla frågeställningar och kring kunskap som begrepp. De frågor vi inte har svar på behöver möta fantasin, det konkreta och detta i olika miljöer där man kan beskriva, praktisera, uttrycka och gestalta sin funderingar och även vara ett underlag till all form av samtal och reflektion tillsamans.

Att sedan detta möter samtidskonsten gör det så mycket mer spännande. Samtidskonsten där min tolkning är att begrepp hela tiden utmanas, där idén kommer före materialet. Där gränserna mellan verklighet och ”den sanna” bilden hela tiden konfronteras med fantasin och det omöjliga, detta blir jag nyfiken på.

Detta blir en spännande utgångspunkt i att försöka fördjupa resonemanget i ett Sokratiskt samtal.

”Den sokratiska dialogen är ett speciellt sätt att föra ett samtal som kan utveckla

barns och vuxnas sätt att tänka och för att de därigenom ska nå insikt i centrala idéer

och värden. Utgångspunkten för sådana sokratiska samtal är berättande texter av

olika slag, bilder, filmer mm.”

”Samtalen är inspirerade av Sokrates sätt att genom dialog få antikens atenare att

tänka djupare kring de stora livsfrågorna. Sokrates, den antika filosofen, gick runt på

Atens gator och ställde frågor, i syfte att fördjupa sitt eget tänkande såväl som

tänkandet hos dem han frågade. Platon skrev ner Sokrates dialoger och

vidareutvecklade idéerna. Själv kallade Sokrates sin metod för ”majevtik”, d.v.s.

förlossningspedagogik. Han tänkte sig att varje människa har de rätta, inre värdena

inom sig och att majevtiken kan få dem att se klarare och tydligare vilka dessa är.”

Ann Pihlgren

Länk: http://www.buf.no/pdf/ap.pdf

Grupp Träff i Mölnlycke 27/1

Grupp Träff i Mölnlycke 27/1

Vi samtalade om mötet med Petras tavlor på konstepidemin och vad det besöket gav oss för tankar. Vi upplevde att det är oerhört stimulerande att diskuterar konst och dess påverkan på oss. Att vi har så olika ingångar och tankar om samma tavla och att det är befriande att olikheten finns.

Vi hamnade i vårt samtal i att barnen behöver möta bilder och konst men också få arbeta med sina bilder.

Vi tänkte lite kring de olika verken som vi tittat på och om hur vi kunde tänka oss att arbeta med barnen kring dem. Vi såg många olika möjligheter men valde till slut ut den stora tavlan med ”flicka och kattdjuret” Vi tänkte att den visar på många olika tolkningar. Den kan visa sorg, vänskap, längtan, tröst som vi ser det men hur kan barnen tänka kring den tavlan.

Vi tänker oss att vi kan samla barn kring en bild av verket och arbeta på lite olika sätt.

En metod kan vara att välja ut olika föremål som taktil har olika egenskaper tex. en bit päls, en taggig boll, sandpapper, något blankt, och be barnen välja ut det som de tycker symboliserar det som de känner när de ser på tavlan.

Olika lukter som man tänker passar ihop med tavlan vanilj, kanel, kaffe, ketchup, potpurri…

En annan metod kunde vara att ha olika instrument och se vilka ljud man tycker passar ihop med tavlan.

Man kan samtala om: Var tror du flickan befinner sig? Hur tror du hon känner sig? Hur tror du att det kommer sig att hon står där? Vad tror du hon och katten gör sedan – vad hände sedan?

Man kan be två barn gestalta tavlan kan ni stå så som de står på tavlan.

Flickans ansikte syns inte, kan barnen måla hur de tror hon ser ut i ansiktet?

Vi tänker att man kan arbeta med många olika aspekter genom att bearbeta ett verk så här.

Man får ingångar till samtal om kärlek, vänskap man kan reflektera över olika känslor hur det känns och vad man kan säga. Barnen ges tillfälle att tänka och skärpa ögat, fantisera, lyssna på kompisens tolkning, associera kring olika saker och symboler. Men det kan också vara spännande att se hur de yngsta barnen kan reagera i mötet med denna tavla. Kan man låta dem utforska den med olika uttryck?

Vi beslutande oss för att till nästa gruppträff pröva en dela av dessa metoder och se hur det blev. Att vi beskriver och visar vad som hände. Vi tänker oss lite olika åldergrupper och vill fundera tillsammans på arbetet.
Länk Petras konst: http://hem.bredband.net/petraboren/