Har i mitt möte med pedagoger och blivande atelierstas reflekterar över olikhet och känsla av att vara i det okända – i ett slags ”ingemans land” där man inte vet hur det kan bli!
Detta skapar pirr imagen, väcker frågor, reflektioner, ibland är det en provokation och kanske bottnar det i rädslor tänker jag.
Våga vara i det osäkra vad innebär det?
Jag tänker att det är olika för oss alla. I ett arbetslag kan det finnas många olika tankar, effekter, känslor och rädslor av att våga vara i det osäkra och det kan ge många olika uttryck!
I publikationen från skolverket: Den andra möjligheten
– estetik och kultur i skolans lärande /Amelie Tham
”Många förskollärare och lärare som prövar att arbeta utforskande, med
estetisk gestaltning, konstaterar att de inte kan gå tillbaka till sina tidigare arbetsrutiner. Frågan är varför? Vad är det egentligen som har hänt?
Pedagogerna får omskakande erfarenheter som går mycket djupt.
Erfarenheter som verkligen förändrar deras syn på vad barn kan, på vad
kunskap är, hur kunskap växer fram.” Ebba Theorell/ sid 52
Harold Göthson beskriver i samma publikation
”– Men att våga vara i ”osäkerhet” har inget att
göra med förvirring, eller att all ordning ska lösas
upp. Tvärtom kräver det enorma förberedelser om
man ska arbeta i denna ”osäkerhet”. Vi behöver,
som pedagoger, förbereda oss både på att kunna
uppfatta det vi förväntar oss och på det vi inte vet”
Harold Götsson / sid 52
Från samma skrift har jag hämtat detta citat nedan som jag tänker beskriver tankar om att ta vara på olikhet – jag funderar då över att om man verkligen lyssnar på varandras tolkningar då får hela reflektionsarbetet en ny dimension. Är det så att vi ofta sitter och försöker tänka ut nästa utmaning till barnen och hitta vår gemensamma plattform där vi tar nästa steg tillsammans och överens?
”Pedagogerna i Reggio Emilia brukar säga att
människor bara kan närma sig en förståelse av
verkligheten genom att vara delaktiga i varandras
tolkningar. Bara så kan vi förstå vidden av
den möjliga förståelsen av verkligheten. Vi ska
inte, som i mer traditionell undervisning, försöka
forma varandra att förstå verkligheten på samma
sätt. Tvärtom ska vi utnyttja mångfaldens olika
röster, hela den komplexiteten.”
”Jag ser att i Reggio saktar pedagogerna ner farten när de möter
motstånd. De är inte rädda för det.”
Ebba Theorell Sidan 52
Detta väcker så mycket tankar hos mig både kring rädslor och möjligheter, makt och motstånd och tillblivelser och möjligheter……
Min reflektion är nu Varsamhet – att varsamt möta dessa reaktioner och inte bara se på symptomen utan lyssna innåt och fråga, vara nyfiken och välkomna olikheten.
Tack Mia!
SvaraRaderaHärlig läsning Mia :)
SvaraRadera