Men vilka perspektiv finns och vilka dimenssioner går vi miste om ifall vi inte LYSSNAR med GEHÖR? Jag tänker att vi tuffar på och inte låter meningskapandet och kunskapandet ta tid utan vi vill lyfta in så många olika tolkningar i vår iver att vara goda pedagoger
Ebba Theorell sa bland annat på Sommarsymposiet: Att det krävs att ha tillit och hysa varsamhet för att kunna växa. Och hon ställde frågan:
Hur kan vi närma oss barnens frågor med varsamhet?
Jag tänker att samspelet är en oerhört viktig del i detta, att det sker ett meningsskapande i det undersökande och upptäckande som barnen är i just här och nu. Att det är något som man inte på förhand kan bestämma var det skall sluta.
Vi pratade i min närverksgrupp i dag om att lärandet uppstår i mellanrummet men jag tänker också att det måste finnas förundran, gnista och en atmosfär där alla sinnen deltar men också en medvetenhet om att den vuxne färgar processen.
Kan man ha en idé om undervisning som väljer att inte dela upp lärandet i olika sanningar som vi vuxna har om lärandet? Det kräver då som jag ser det att vi istället står på barnens sida och tillsammans bygger sammanhang där barnen kan utforska sina egna idéer och hypoteser individuellt och i grupp för att sedan diskutera dem med andra barn och vuxna?
Det är då tänker jag, det blir spännade och man börjar titta med varsamhet och tillit........
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar