Jag har i mitt arbete med pedagoger och barn sett att man sakta börjar förändra sitt arbete. Visst har jag hört Cristian Fabbi vid många tillfälle lyfta upp Projettazione, jag har hört Gunilla Dahlberg prata om meningsskapande, Birgitta Kennedy beskriva helt fantastiska projektarbeten och hört hennes tanakar om att titta på GÖRANDET, men jag har nog lite slarvigt tänkt att det är väl samma som projektarbete som vi arbetar med. Men nu i veckan gick det upp för mig att allt vårt reflekterande, analyserande, läsandet, värderande, dokumenterande och tänkande kring barns nyfikenhet, görande, utforskande och vårt lyssnade har lett oss fram till något annat än det vi gjorde innan. När jag nu också började läsa lite gamla anteckningar från föreläsningar så fann jag också anteckningar från debatten mellan Gunilla Dahlberg och Ingrid Pramling som ägde rum på pedagogen 2009.
Hon säger där bland annat:
”Skillnaden mellan "talet om" vad vi gör och vad vi faktiskt gör som en viktig del
I Reggio arbetar man hela tiden systematiskt med att utforska och experimentera med sin egen verksamhet och under söker dess undervisning effekter på barns lärande” "Projettazione"
. . . en pedagogik som sätter olikheten i rörelse. Som är öppen för det oväntade och överraskande. Och arbeta med att skapa förbindelser. Det innebär att arbeta med och, och och -sägaja, ja, ja . . . Gunilla Dahlberg
Jag tänker att nu ser jag klarare – pedagogerna har genom vårt organiserande kring värdet på reflekterandet och handlingen landat i att mer experimentera tillsammans med barnen. Undersökandet i de projekt jag handleder i har mer börjat anta en form av forskande process – barn och pedagoger börjar mer och mer skapa ett problem, en undran tillsammans innan de börjar undersöka lösningar……Det känns som om pedagogerna jag möter är mer orädda för att sätta olikheter i rörelse nu tänker jag behöver man jobba på att mer bli öppen för det okända och bjuda in det man inte förstår.
Jag kommer att fundera vidare på begreppet och försöka fylla på min förståelse.
