Hur bygger man relationer?

Funderar just nu på Kvalite i förskolan -  Vad är  kvalitet i Förskolan?  

- Vad skall förskolan vara för plats?

Harold Göthson satte snurr på min tankar då jag läste senaste Modern Barndom där han skrev:

” …Kanske handlar kvalitet om att rusta sig, öppna sig, och ta emot och vilja ge”…..

Jag tänker utmaningen ligger i att skapa de sammanhang i våra förskolor där just delaktighet och värdet i att bygga relationer blir grunden.

Viljan att ge ett värde till det lärande och sammanhang som pågår i våra förskolor på ett osjälviskt och medutforskande sätt –  och ser att just relationer mellan oss - pedagoger, barn, föräldrar, ledning är de byggstenar som vi skall använda.

                        

Barns teorier /Förskolan KärraÄng

Att tänka att det är praktiken och barnens GÖRANDE som visar vägen till vad som är kvalitetet.

OM vi inte organiserar oss kring barns MENINGSSKAPANDE här och nu och RELATIONER mellan oss i praktiken så är det risk att kvalitet blir ett tomt begrepp där man mäter något önskat.

Men detta kräver mycket lyssnade, reflekterande och att man är villig att göra upp med för givet tagna regler om vad ett barn ÄR!

När jag deltog i ett projekt där pedagoger från Nederländerna, Italien och Sverige möttes och delade varandras praktik så uppstod många tankar kring det praktiska arbetet.

I min reflektions bok kring detta InDem projekt har jag skrivit:

” Hitta en gemenskap i att skapa mening – för att STÅ på samma plattform – sedan kan man göra mer individuella val”

Jag tänker - Bygga relationer är en viktig byggsten i att skapa god kvalitet och jag tänker att i våra förskolor pågår det hela tiden – Barnen visar vägen……..

If it is impossible for a culture

to exist without a social idea

of the child, it is also true that

culture, apart from its abstract

qualities, is measurable only by its

physical manifestations and inside

the same country different cultures

are generated.

The deciding factor then is how social ideas

of children take shape in different places,

changing in the course of transactions

with culture and with cultures.

Loris Malaguzzi " ur katalogen de hundra språken för barn publiserad av Reggio Children

Tankar kring barns meningsskapande och systematiskt kvalitetsarbete

I mitt möte med pedagoger när jag föreläste i Tanum så fick jag fatt i följande tanke:

Skapar man ett meningsskapande sammanhang runt barnen – så belyser man INTE barns tillkortakommande eller lägger fokus på brister. Istället så lyfter man hela tiden det kompetenta barnet för det är ju det man låter träda fram och då blir det som synliggörs.

Just där befinner jag mig just nu i min roll som pedagogista när vi sitter och sammanställer verksamhetens dokumentationer av projektarbeten under detta läsår. Genom att se barns lärande och utveckling som en process där projektarbetet blir det som får hjulen att snurra och ett sätt att skapa fördjupning så skapar man sammanhang där lärandets ses som en kollektiv handling. Men där man också synliggör barns tankar och låter deras röster höras och synliggör dessa processer för barnen – Du är en tillgång i gruppen!

Birgitta Kennedy sa på en föreläsning om projektarbete att skillnaden mellan projekt och tema är att när man arbetar med Tema så handlar det mer om att vi pratar OM platser och att syfte då blir att fokus ligger på att återskapa och att pedagogen FÖRMEDLAR….

I projektarbete pratar vi MED och TILL platser, barnen konstruerar sin egen kunskap och blir MEDFORSKARE….

Jag tänker att vi behöver hela tiden i våra dokumentationer och reflektioner titta på vårt förhållningssätt och det sammanhang där vi väljer att befinna oss i. Det är det som avgör hur vi skapar ett meningsfullt sammanhang TILLSAMMANS med barnen

Då är det viktigt att bygga sina målbeskrivningar och utveckla sitt kvalitetsarbete med barns meningsskapande i fokus. Att se det i ett sammanhang där det vävs ihop. I detta spännande sammanhang har jag förmånen att vara i nu!

KREATIVITET

Härligt med kollegor som utmanar! Denna utmaning fick mig att plocka fram mina anteckningar från en av Vea Vecchis föreläsningar jag varit på. Kreativitet faller inte ner från himmelen:

Hon satte då snurr på mina tankar kring hur man kan tolka kreativitet......

Hennes övergripande fråga var "Hur kan pedagogen/pedagogiken påverka kreativiteten" Hon gav massor av infallsvinklar och sådd många frön hos oss som lyssnade Hon menade på ATT:

"Kreativitet är lika med den process som ger liv åt en produkt"

Man får smaka på detta många gånger "GER LIV ÅT EN PRODUKT" Att processen ger livet......kittlande tycker jag.

Hon nämnde också Henri Poincaré, som var en fransk matematiker, fysiker och vetenskaps teoretiker. och sagt följande om kreativitet:

" kreativitet innebär att föra samman redan existerande element med nya kopplingar" Här tänker jag också att det är ett sätt att förtydliga att processen är viktig att det som sker under tiden är av största vikt och att genom att föra ihop de olika saker som sker så ökar kreativiteten - blir min tolkning. Men tänk gärna vidare på den eller förkasta den!

Men det finns också en skrämmande sida av kreativitet - den kan ses som ett hot! Är den rent utav farlig? Vea menade på att den kan vara obekväm, flexibel, nyfiken, kritisk kanske lite av en revolutionär för den är inte rädd för överheten och är mycket demokratisk och detta kan vara farligt speciellt där man premierar LYDNAD. I totalitära stater så sätter man konstnärer åt sidan!

Hon gick vidare i sitt resonemang med att "Barn kan vara obekväma"

" Att barnen kunde bli som immigranter i vårt samhälle - vi vill sätta in dem i våra vuxna regler"

Vuxna söker efter integration och ordning - Barnen säger Kreativitet och förnyelse! Så utmanande att grunna på tänker jag Hur ser det ut i vårt samhälle? Hur kan man som pedagog ge barnen de rika erfarenheter som krävs och som gör kreativiteten aktiv utan att förkväva den?

Men jag tänker genom att ha tillit till att olikhet är en tillgång och genom att öppna upp för detta så kan man skapa en ny värld. Att jobba mot att som pedagog skapa förbindelser mellan de olika språken och ge barnen möjlighet att bada i upplevelser för att skapa intresse och därigenom också låta kreativiteten får blomma!

Att vara i det Okända

Har i mitt möte med pedagoger och blivande atelierstas reflekterar över olikhet och känsla av att vara i det okända – i ett slags ”ingemans land” där man inte vet hur det kan bli!

Detta skapar pirr imagen, väcker frågor, reflektioner, ibland är det en provokation och kanske bottnar det i rädslor tänker jag.

Våga vara i det osäkra vad innebär det?

Jag tänker att det är olika för oss alla. I ett arbetslag kan det finnas många olika tankar, effekter, känslor och rädslor av att våga vara i det osäkra och det kan ge många olika uttryck!

 I publikationen från skolverket: Den andra möjligheten

–       estetik och kultur i skolans lärande /Amelie Tham

Länk till en mycket intressant publikation om estetik

”Många förskollärare och lärare som prövar att arbeta utforskande, med

estetisk gestaltning, konstaterar att de inte kan gå tillbaka till sina tidigare arbetsrutiner. Frågan är varför? Vad är det egentligen som har hänt?

Pedagogerna får omskakande erfarenheter som går mycket djupt.

Erfarenheter som verkligen förändrar deras syn på vad barn kan, på vad

kunskap är, hur kunskap växer fram.”  Ebba Theorell/ sid 52

Harold Göthson beskriver i samma publikation

”– Men att våga vara i ”osäkerhet” har inget att

göra med förvirring, eller att all ordning ska lösas

upp. Tvärtom kräver det enorma förberedelser om

man ska arbeta i denna ”osäkerhet”. Vi behöver,

som pedagoger, förbereda oss både på att kunna

uppfatta det vi förväntar oss och på det vi inte vet”

                                                                              Harold Götsson / sid 52

Från samma skrift har jag hämtat detta citat nedan som jag tänker beskriver  tankar om  att ta vara på olikhet – jag funderar då över att om man verkligen lyssnar på varandras tolkningar då får hela reflektionsarbetet en ny dimension. Är det så att vi ofta sitter och försöker tänka ut nästa utmaning till barnen och hitta vår gemensamma plattform där vi tar nästa steg tillsammans och överens?

”Pedagogerna i Reggio Emilia brukar säga att

människor bara kan närma sig en förståelse av

verkligheten genom att vara delaktiga i varandras

tolkningar. Bara så kan vi förstå vidden av

den möjliga förståelsen av verkligheten. Vi ska

inte, som i mer traditionell undervisning, försöka

forma varandra att förstå verkligheten på samma

sätt. Tvärtom ska vi utnyttja mångfaldens olika

röster, hela den komplexiteten.”

”Jag ser att i Reggio saktar pedagogerna ner farten när de möter

motstånd. De är inte rädda för det.”

                                                                                    Ebba Theorell Sidan 52

Detta väcker så mycket tankar hos mig både kring rädslor och möjligheter, makt och motstånd och tillblivelser och möjligheter……

Min  reflektion är nu Varsamhet – att varsamt möta dessa reaktioner och inte bara se på symptomen utan lyssna innåt och fråga, vara nyfiken och välkomna olikheten.

Om delaktighet och mångkulturalitet

Får gåshud när jag tog del av detta - skapade så många tankar hos mig!
Vill gärna dela med mig och låta er beröras av detta arbete med, som jag ser det - delaktighet, kultur och värden! Eller vad väcker det hos dig?
Klicka på länken nedan:
En stund med Leonardo!

Kunskap skapas i ett samspel................

......mellan barnen, de vuxna och miljön. Här tänker jag att projektarbetet och den pedagogiska dokumentationen kommer in. Detta blir tydligt för mig när jag möter pedagoger som beskriver sitt arbete med de yngsta barnen med hjälp av sin pedagogiska dokumentation. Jag ser barn som får bada i upplevelser och pedagoger som gör tillägg som utmanar barnens undersökande och utforskande. I projektarbeten som jag fått ta del av ser jag hur barns lärande både blir mångfaldigat och blir en solidarisk process. Man skapar nyfikenhets frågor TILLSAMMANS med barnen och där man ibland låter munnen tiga och miljön och materialet ställa frågor till barnen och pedagogerna. På så vis görs materialet till en medkonstruktör till kunskap och ger utrymme för många olika tolkningar och skapar i sin tur nya frågor. Detta tänker jag är en vardagsforskning av hög kvalitet, detta sker mitt i processen och där det händer. När sedan pedagogerna både i sitt arbetslag och i handledning lyfter in teorier och begrepp för att befästa barnens och sina erfarenheter så skapar de en kunskap som både är teorianknuten och praktiknära som direkt ger barnen mer intelligenta utmaningar.

I ett av projekten om bubblor ser jag hur barn som är två år ställer sig avancerade frågor kring både matematik och naturvetenskap.

Hur barn upptäcker "dubbelbubblor" och hittar "en liten bubbla, två liten bubbla, tre liten bubbla" jag ser hur de upptäcker bubblans färg och dess reflektion, struktur, transparens och förgänglighet.

Hur barnen får utmaningen att "fånga bubblorna" och där pedagogerna ger barnen olika val av material för att de skall se de olika egenskaper som material har tillsammans med såpbubblor. Jag ser att den pedagogiska dokumentationen ger lärandet dess sammanhang och bygger på barnens teorier, den blir grunden för hur nästa steg tas i projektet.

När man bygger vidare på den förundran som barnen bär med sig in i projekten så skapas en solidarisk kunskaps process som lyfter samspelet istället för att vara en process som tränar färdigheter.

Meningskapande kan det vara..........

Jag tänker så här ikväll kring barns sammanhang - jag ser ibland hur de vuxna bestämmer vad som är meningsfullt för barn att göra eller kanske också vilka läroprocesser vi vill synligöra. Tankar och reflektioner kring arbetet med barnen är fyllda av "vuxna slutsatser" och det är ibland svårt att se bortom dem.
Men vilka perspektiv finns och vilka dimenssioner går vi miste om ifall vi inte LYSSNAR med GEHÖR? Jag tänker att vi tuffar på och inte låter meningskapandet och kunskapandet ta tid utan vi vill lyfta in så många olika tolkningar i vår iver att vara goda pedagoger 
Ebba Theorell sa bland annat på Sommarsymposiet: Att det krävs att ha tillit och hysa varsamhet för att kunna växa. Och hon ställde frågan:

Hur kan vi närma oss barnens frågor med varsamhet?

Jag tänker att samspelet är en oerhört viktig del i detta, att det sker ett meningsskapande i det undersökande och upptäckande som barnen är i just här och nu. Att det är något som man inte på förhand kan bestämma var det skall sluta.

Vi pratade i min närverksgrupp i dag om att lärandet uppstår i mellanrummet men jag tänker också att det måste finnas förundran, gnista och en atmosfär där alla sinnen deltar men också en medvetenhet om att den vuxne färgar processen.

Kan man ha en idé om undervisning som väljer att inte dela upp lärandet i olika sanningar som vi vuxna har om lärandet? Det kräver då som jag ser det att vi istället står på barnens sida och tillsammans bygger sammanhang där barnen kan utforska sina egna idéer och hypoteser individuellt och i grupp för att sedan diskutera dem med andra barn och vuxna?

Det är då tänker jag,  det blir spännade och man börjar titta med varsamhet och tillit........