REturen - från tanke till verklighet.....

    Ingen vet vad det kan bli, och mina tankar går runt, runt och i LOOP....

"Tänker just nu över hur man kan skapa en bank av material, upplevelser och kunskap.
Har ända sedan jag började arbeta medvetet med miljö och material både som pedagog och sedan som pedagogista haft en dröm om en plats för att samla både material, dokumentation, erfarenheter för att ha en mötesplats för barn, pedagoger, pedagogistor, atelieristor,forskare..........ja en central del i stadsdelen där ut byten och möten kan ske.
Där material kan lämnas och hämtas, där estetiken och tekniken går hand i hand och där målet är att låta barns olikheter mötas utmanas och erfara.....
Pedagogers olikheter mötas stötas och bötas och där erfarenheter delas.
Är detta NU möjligt? Jag blundar och önskar.........hoppas och tror att vi nu kommer en bit till i detta arbete...under tiden samlar jag, skriver, grubblar och går i dialog..."

 

 

Miljön som bringar meningsfulla sammanhang och bidrar till en helhet........

Tänkte börja borra mig ner i miljöns viktiga roll i förskolan. Vilka reflexer och ekon ger miljön som skapas på förskolan in i kärnverksamheten?
Vilka olika strategier kan synas och hur blir miljön ett bidrag till välmående och utveckling .

Om jag  ser en förskolemiljö så ser jag också ett budskap om vad som är tänkt att ske där.
Jag ser vilka tankar det finns om barn. Om hur deras röster är hörda och om de är delaktiga. Jag ser om barn kan göra val och styra sina val. Jag ser om leken får utrymme och om miljön kan leka tillbaka till barnen så de vill fortsätta leka.

Jag tänker att förskolan dit skall man gå med hjärtat fullt av nyfikenhet och det skall vara spännande, utmanande och föränderligt men det skall kännas tryggt på förskolan utan att vara statiskt.

 

 

 

Reflektion - Barn och ungas dialog med sitt kunskapande

Efter intensiva dagar på SETT - så väcks många slumrande tankar i mig jag vill inleda dessa med ett citat ”Utbildning handlar inte om att fylla en hink utan om att tända en eld.”
William Butler Yeats

Jag tänker mig dela olika nedslag från SETT men känner att dessa tankar lever i mig just nu. 

På något sätt så har jag länge funderat över sammanhangens kunskapande och värdet på det icke mätbara i min roll som verksamhetsutvecklare. Men också på hur man analyserar och hittar de viktiga värdena, identifiera det som gör positiv skillnad i det som pågår ute i skolor och förskolor. 

I dagens mätsamhälle är det så lätta att hamna i Att mata något hungrigt som aldrig tycks bli mätt!

På nåt sätt har barn och elevers resultat blivit kärnfrågan för framtiden. Men vilket hopp måste barn och unga genomsyras med för att för huvudtaget ha lust och engagemang att lära för framtiden.

Vilka ansvar delar vi?

Hur ser det omgivande samhället ut?

Och vilka tillägg måste skolan och förskolan göra ?

Vilka samarbeten och överenskommelser behöver göras med barnen och deras familjer om deras framtid. De är inga objekt lärarna är inga objekt utan det är under pågående i relationer. 

Skolan och förskolan är viktiga för att ge kunskap, mening och hopp. 

Jag tänker att vi behöver väva ihop meningsfullheten i de relationella  mötena om framtiden och det lustfyllda  lärandet, så det får en mening för livet i sig själv. Familjen måste  vara en del för att skapa förståelse och bygga broar tillsammans med skolan och förskolan.  Där vävs allt ihop och är betydelse fullt. Resultat är inte det viktiga utan vägen dit, det får inte handla om mäta elever och lärares prestation utan för att ta pulsen på om vi gör mer av det som gör positiv skillnad OM inte - gör något annat!  Har burit med mig strofen - "som vi frågar får vi svar" jag tänker om vi envisas med att mäta delar får vi svårt med helheten.

Måttas det för snävt så skapas spiraler med otillräcklighet och fokus på det svaga och det synliggör inte styrkorna, detta föder inte hopp utan snarare hopplöshet.

Skickat från min iPhone

Vita papprets och ljusets magi

Jag och min kollega Linda  mötte idag Atelieristorna på REturen......
Linda hade planerat en kväll med ljus och vitt papper i fokus och tanken var att studenterna blev medskapande till hur ljusrummet kan tas i anspråk..
Atelierista studenterna fick ta del avOlafur Eliassons tankar genom denna film:
https://m.youtube.com/watch?v=qG1TvHkE8J4

Efter det arbetade de endast med vita papper och sytråd med att skapa tillägg till det vita rummet som nu bankvalvet på REturen omvandlats till. Tanken var att skapa spår och tillägg till rummet som sedan omskapades med hjälp av ljuset......

Steget mellan att tänka och göra - uttryckte Olafur i filmen -  detta tänker jag iscensatte studenterna
denna kväll.
De Landade i tanken i en blivande handling som blev till en gestaltning som blev  till en organism ett skapande ett sammanhang ......... Ljuset blev ett tillägg, handens uttryck ett, begränsningen till pappret nålen tråden skapade vägar till nya möjligheter. Är det kanske här man  hittar man sin inspiration sin kreativitet? Genom att  testa, skapa modeller och låta handen bli möjligheten för pappret att transformeras. Uppleva känslan av ett flow där det vita förvandlas och låter sig omskapas ............vad det blir vet ingen - det växer upp framför en ......ljuset blir tillägget som skapar en ny dimension........

  Denna kväll väckte många insikter och frågor....

En praktik som gav genSvar och som satte spår

Det som skedde då på min sista praktik var att jag började utmana min tro och mitt förhållningssätt - jag frågade barnen - jag lyssnade och lät dem visa vägen. Verktygen hittade jag i dialog med Reggio Emilia - min inre pedagog hittade styrkan och modet i att titta förbi utvecklingspsykologiska teorier och det individuella lärandet. Jag började handla och möta med barns kollektiva processer för ögonen. Historien kan bli långrandig men kort och gott jag lyckades skapa ett första projektarbete tillsammans med den grupp sexåringar jag arbetade med på den sista praktiken. Det handlade om komunikation - hur kan man komunicera med varandra. Barnen skickade brev och tillverkade brevlådor.jag såg så många spännande ingångar till lärande, barnen drev projektet framåt och var intresserade och engagerade. Det vare en härlig känsla och det var nog där som min inre pedagog mognade. Det var där jag insåg att allt börjar med att lyssna och se.

  

RE - inspirationen har gett mig ett sätt att praktisera ett arbetsätt det har gett mig ett HUR

Den har utvecklat min starka tro på det kollektiva och processen som det viktiga - inte målet!

Att det lilla innehåller det stora

Att miljön och material påverkar och gör skillnad 

Hur delaktighet hela tiden behöver vara i fokus, hur reflektion och dialog är grundläggande. 

Där samhället och framtiden behöver ha handlingsberedskap och gemensamt ta ansvar för att barndomen skall värderas högt - värdet av att handla utifrån att man lyssnar och följer barn.

Att man tar med sin samtid och inte konserverar förhållningssätt och handlingar i ett förgivettaget oreflekterat handlande.

Reggio Emilas filosofi och arbetsätt har utmanat min syn på konfrontation , om värdet av att inte alltid vara eniga - gå i motstånd för att landa i något kreativt.

Att verka i förskolan kräver att man som pedagog och i sitt ledarskap är klar över sin barnsyn och förhållningssätt och utmanar sitt förgivet tagna. 

D

Inspirations resan skaver vidare

.........Människosyn, makt, uppfostran, lärande, icke linjära processer och en demokratisk hållning blev det mest omskakande mötena på de första staplande pedagogstegen... 
Jag mötte praktikplatser där man såg barn som kompetenta men beroende av vuxna, barn som var tomma och skulle fyllas på, barn som behövde fostras för det gjorde minsann inte föräldrarna. Jag mötte pedagoger som utövade makt och list, pedagoger som gav värme stöd och trygghet, pedagoger som lyssnade på barnen, gav en röst åt barnen och familjerna. Förskolor som var rika på möjligheter utifrån synsätt, förskolor som var fyllda av regler och sådana som saknade regler. Pedagoger som var eldsjälar och ville utmana och pedagoger som kvitterade ut sin lön och funderade inte mer på det. Jag som  en salig röra och oreda.
Jag fick med mig uppgifter ut på praktiken.....Att kartlägga språkutvecklingen på tvåringar, se hur många barn i gruppen som har särskilda behov, momentplanera en samling, planera, skapa aktivitet i form av ett tema och utvärdera......
Då skavde det igen........Sitta i samlingen med min planering och känna mig misslyckad då endast några barn orkade sitta still på sin prick och hänga på min planering som jag momentplanerat i minsta detalj...Jag fick syn på många barn med särskilda behov där och då.....Jag lyssnade noga efter vilka som hade en sen språkutveckling och hur motoriken fungerade under rörelsepasset. Några barn hade ett så stort motoriskt behov så samlingen var inte rätt plats för dem......
Men när det var dags för sista praktiken då vi skulle planera, genomföra och utvärdera ett temaarbete bestämde jag mig för att göra på ett annat sätt.... prova något jag läst om att arbeta projekterande...
Jag bestämde mig för att lyssna efter något annat - jag ville lyssna efter barnens röster......
Fortsättning följer...

Varför Inspiration ? - en pedagogisk resa

Här började min pedagogiska resa.......

Ibland  händer det att något inom mig skaver för att bli till, får jag inte det ur mig så blir det ett skavsår som inte läker. Därför skriver jag nu detta inlägg om min tro och inspiration. Jag skriver delvis på grund av en känsla att det skaver nog hos fler men framför allt att få syn på de spår som jag följt. Det som bidragit till min syn på förskolans uppdrag och mening som jag landat i. Jag inser att detta kan bli långt så jag tänker att det behövs delas upp.

Jag börjar i min yrkesroll och utbildning till förskollärare 1998-2000, på pedagogen i Mölndal. Där började det nog att skava tror jag. Jag hade själv tre barn, arbetat som komunal dagmamma - som det uppdraget hette då. Sökte och kom in på förskollärare utbildningen mötte eldsjälar, forskare, forskning, lärare, praktikplatser, kurskamrater och allt vad en treårig universitet utbildning består av. Men det skavde - mötet med Eriksons teorier : - En två åring är mogen för? gör ditt, för att kunna göra datt, för att barnet skall kunna gå till nästa stadie måste detta behov vara tillfredställt....... Bronfenbrenners psykologiska teori utvecklingsekolgi där människans samspel mellan medfödda egenskaper och miljöer som var i fokus ändå kittlade en del. Fast fasta system? Är det så jag tänker eller vill tänka, grubblade jag vidare.

Jag gjorde små studier ute i barngrupp där jag fick belägg för att lyssna på barnen, ge tid och barn är oerhört mer kompetenta än de uppgifter som vi skulle tillföra. Bildkursen som då var obligatorisk var att kliva in i ett stort välkomnande. Fick en bok i min hand Ett barn har 100  språk - såg filmen om duvan med Loris Malaguzzi och Vea Vecchi som berättade och beskrev samtidigt som jag såg barn som arbetade i projekt, där frågor och nyfikenhets fokus ledde processen framåt. Där processen startade i ett lustfyllt görande. där analyser gjordes under tiden och blev nästa steg och utmaning till barnen. deras hypoteser ledde framåt - Vad var detta ? Arbeta med projekt med de yngsta barnen, följa barns nyfikenhet, lyssna på barn och barn som kompetenta, pedagoger som medforskare? Det pratades  det inte om i metodik kursen. Där var små barn någon man kunde avleda genom att ta en sjal över huvudet och sätta sig under bordet - för att de inte skulle busa, vara ledsna eller göra nåt annat som vi förskollärare inte tyckte var lämpligt.

Det var nog då det började skava ordentligt!

Spåren fortsätter och berättelsen med........................

Att gå i dialog..........

Kan det vara...........vad kan det vara?

Har lyssnat på Ann Åberg och hon gav mig många ordkarameller att försöka göra till mina.

Att se bortom det ögat ser och örat hör - att göra sig lyhörd för det som inte hörs men försöker göra sig hört!       Ann Åberg Stockholm 

Tänker då mycket på miljön och de förhållningssätt vi dagligen försöker erövra i förskolan, ibland undrar jag vad som sker på bekostnad på vad. Det blir som i ett kalejdoskop man hittar ett mönster så vrider man en liten bit så är det helt förändrat ......så kan det bli med lyssnandet också -  i mötet med praktiken så skapas nya mönster och utmaningar.
Hur skapas  förutsättningar - ställningstagande som stödjer reflektion och utforskande arbetsätt?
Mina tankar har alltid varit att pedagogisk dokumentation är en av nycklarna men vad händer med lyssnandet om du sitter kvar i ett "daghems" tänk, hur tar du dig an pedagogisk dokumentation då? Kan man arbeta med pedagogisk dokumentation då?
Jag brukar prata om att som du lyssnar får du svar.......och ställa mig frågan vad lyssnar jag efter?
Ser jag efter barns inkludering, lever vi våra visioner och uppdrag i förskolan?
Eller har vi skapat oss metoder, ligger gamla synsätt kvar som styr våra handlingar så det pågår en skendemokrati på golvet.

Ann varnade just för metoder, mallar och checklistor för de kan tvinga in oss i handlingar som speglar och talar till ett förhållningssätt till barnet som vi inte har.

Blev så glad när jag öppnade min nya bok och fann detta citat:
Boken heter Humlans Hemlighet - en liten bok om att våga av Patricia Tudor -Sandahl

"Debatt kommer ifrån franskans d'battre som betyder "slå ner" och som för tankarna till något stridbart. Dialog betyder ungefär "tala med dem på andra sidan". Dialog är ett förhållningssätt till livet som bygger på värdet av att undersöka frågor tillsammans utifrån tanken att ingen äger sanningen".  

Den kluriga frågan är då tänker jag hur kan man identifiera och utmana för att bidra till en lyssnande och lärande organisation i förskola, skola, fritidshem?
Hur ser och hör jag det som sker i den verksamhet jag besöker, utifrån VAD gör positiv skillnad.
Det är inte förrän då jag kan veta vad jag behöver göra MERA av. Hur behöver de som arbetar nära barn och elever bli Mötta och få stöd- hur ger de stöd till varandra? Pågår ett kollegialt lärande?
Hur får man till en kultur där reflektion, lyssnande och seende bidrar till verksamhetens utveckling?
Jag tänker att det är inte förrän då vi på Riktigt skapar en lärande och lyssnande organisation som gör skillnad och påverkar.
SYSTEMATISKT måste vi reflektera över praktiken!
Inte förrän då kan vi räkna med att KVALITETEN fördjupas och förädlas.

Det behövs luft.....

....för att flyga
Nu finns det en film som visar ett exempel på hur ett projekterande arbetssätt kan visa vägen i barns förskola och arbetet med uppdraget där. Det är så bra och viktigt att att vi tänker kring olika kollegiala exempel och super att skolutvecklingsenheten i Göteborg gjort detta möjligt :

http://centerforskolutveckling.goteborg.se/sv/vara-uppdrag/goteborgsfilmer-kolla-kollegan


Är glad över att detta projekterande arbetssätt så väl speglar en ingång till lärande och utveckling där barns kompetenser och och nyfikenhet får kliva fram och visa vägen. Det är viktigt i en tid där jakten på mätbar kunskap lätt kan få praktiken att lyssna efter annat än barnen tänker jag. I filmen där Jenny visar på hur en närvarande pedagog lotsar, leder  och deltar som medupptäckare i barnens processer, blir det synligt hur pedagogens roll är närvarande och står för ett ledarskap i samklang med barnen. Men också hur Carina beskriver tydligt och med värme beskriver hur lärandets vägar ringlar lite olika och hur flödet bidrar till en fördjupad kunskap. Slutligen också Marie som beskriver hur inspirationen från Reggio hjälpte till att se med en annan blick på förskolan dess uppdrag och barnens plats i samhället. Att bygga en organisation där alla ser med nyfikenhet på processerna och dess vägar och där man vågar går ifrån mallarna för vad ett barn är och istället starkt fokusera på vad ett barn blir, hur det blir till i ett icke värderande sammanhang. Där målet inte visar vägen utan att barns inneboende kraft, nyfikenhet och lust att lära gör det. Stolt och glad att vara med på den resan.

Ett Rhitzomen

Länk till film från Friarelyckan:
http://youtu.be/swSkksGr_VQ?list=PLDxLPaaRUju2ZiSAwyd2mv3zmkl9J_7g-

Hur kan man skapa en vibration av nyfikenhet och lust.............

.......................................................... hur skapas en lekfull rörelse och ett nytänkande inför att förändra, förädla och fördjupa?

.........SLUTA ALDRIG ATT HANDLA

 

Det här med utvecklingsarbeten är klurigt och extra svårt om man hamnar i problemens symfoni. När problemen och kan inte argumenten hopar sig, skapas ett stort vakuum där man tappar barnens rätt till det bästa och det mesta.

Barndomen pågår ju hela tiden den kan vi inte lägga på hyllan för att vänta på bättre tider eller tillfällen.

På nåt sätt måste vi hjälpa till att utveckla en KAN kultur där möjligheterna blir morgondagen.

Vi som verkar inom skola och förskola måste bidra till att hoppfullhet för framtiden blir en rustning och en känsla.

Vi måste våga, fråga och vilja skapa nya sammanhang och fördjupa vår kunskap i hur vi kan vidare utveckla och förädla de sammanhang elever och barn möter.

 

Jag är inspirerad av följande citat från Remidapedagoger i Södertälje Nov 2014:

 

" vi vill ge barn möjlighet att möta material genom hundra språklighet. Vi vill få språken att "stamma" så att vi kan förundras och upptäcka nyanser och skillnader i vårt undersökande och genom det vilja utforska vidare. Att arbeta hundra språkligt ger oss uttryck, intryck och avtryck i vårt utforskande av materialens möjligheter"

....- En känsla fortsätter ....

 

 

Kan vi tänka mer långsamt - låta processer få ta tid

Har funderat en tid över tempot i vårt arbetsliv, media, samhället och vad det gör med oss.

Är det så att tempot gör att vi bygger sandslott som när som helst kan raseras då vi jagar vidare...

Får våra processer landa så vi hinner tänka och agera utifrån det?

Jag känner mig orolig över att våra huvuden och hjärtan inte går i samma takt eller kanske inte i takt alls.

Hinner vi befolka våra tankar och samtidigt ta etiska ställningstagande? Vet vi vad vi känner? Frågeställningen - befolkar vi en demokrati - utmanades jag av på dialogdagarna i Södertälje.

Jag tror att det snabba tempot är ett stort hot mot demokratin och etiska ställningstaganden. Beslut tas fort - det är bara ett klick ifrån....... du trycker gillar, men vad är det du gillar?

Har du låtit det ta plats i dig?

.

Dessa frågor provocerar mig för det innebär att jag är medskapare och dras med i tempot. 

Detta är oerhört svårt för hur kan du om du inte låter hjärta och hjärna vara i en process där du lever dig in och med och faktiskt tar ställning medvetet.

 

 

Vilka steg behöver vi som arbetar med förskola och skola då ta för att landa i att processer måste få ta tid. Att det blir den plats där många verktyg blir tillgängliga och där den etiska kompetensen värderas lika högt som resultaten och mätningarna. Hur startar vi resan tillsammans mot en möjlig framtid, vilka verktyg behövs då?
Här tänker jag att vi behöver bromsa upp, ge tiden och verktygen för detta. Att lärandets dimension i allra högsta grad också måste låta människan ta plats, vem är du vem är jag vilket nätverk är vi och vilka tillgångar har vi?

Detta citat kommer från Birgitta Kennedy från dialogdagarna 2014 i Södertälje:

" Vi behöver utmana oss i att stanna upp och tillsammans med barnen ställs oss i nära relation med miljö, material och varandra. Se långsamheten, upprepning och tiden som en viktig aspekt i barns undersökande.
Undersökandet och utforskandet behöver få slingra sig fram i barnets, eleven /gruppens egen takt."

Jag tänker att detta behöver vi alla som arbetar nära barn och elever också, de som beslutar och styr och leder behöver det. Ja - hela vårt samhälle behöver det. Genom att landa i just låta processer ta mer tid tänker jag bidrar starkt till att vi tar ställning för att skapa ett mer hållbart och tåligt samhälle, det bidrar till att vi bygger för framtiden både etiskt och även mer solitt.
Jag tänker att det är en viktig ingång för då kan vi skapa dialoger mellan praktik, politik, medborgare och profession och det krävs för att skapa Globalt vi där helheten och hållbarhet blir vårt gemensamma ansvar och påverkar vårt ställningstagande, vårt handlande och ansvar  - det finns ingen quick fix - det behöver ta tid !

Gott Nytt år

Jag ser fram emot många spännande möjligheter och att vara med att bidra tillsammans med flera...
med hopp för framtidens skola och förskola - där vi skapar relationer för genrationer och hopp för framtiden.