Här började min pedagogiska resa.......
Ibland händer det att något inom mig skaver för att bli till, får jag inte det ur mig så blir det ett skavsår som inte läker. Därför skriver jag nu detta inlägg om min tro och inspiration. Jag skriver delvis på grund av en känsla att det skaver nog hos fler men framför allt att få syn på de spår som jag följt. Det som bidragit till min syn på förskolans uppdrag och mening som jag landat i. Jag inser att detta kan bli långt så jag tänker att det behövs delas upp.
Jag börjar i min yrkesroll och utbildning till förskollärare 1998-2000, på pedagogen i Mölndal. Där började det nog att skava tror jag. Jag hade själv tre barn, arbetat som komunal dagmamma - som det uppdraget hette då. Sökte och kom in på förskollärare utbildningen mötte eldsjälar, forskare, forskning, lärare, praktikplatser, kurskamrater och allt vad en treårig universitet utbildning består av. Men det skavde - mötet med Eriksons teorier : - En två åring är mogen för? gör ditt, för att kunna göra datt, för att barnet skall kunna gå till nästa stadie måste detta behov vara tillfredställt....... Bronfenbrenners psykologiska teori utvecklingsekolgi där människans samspel mellan medfödda egenskaper och miljöer som var i fokus ändå kittlade en del. Fast fasta system? Är det så jag tänker eller vill tänka, grubblade jag vidare.
Jag gjorde små studier ute i barngrupp där jag fick belägg för att lyssna på barnen, ge tid och barn är oerhört mer kompetenta än de uppgifter som vi skulle tillföra. Bildkursen som då var obligatorisk var att kliva in i ett stort välkomnande. Fick en bok i min hand Ett barn har 100 språk - såg filmen om duvan med Loris Malaguzzi och Vea Vecchi som berättade och beskrev samtidigt som jag såg barn som arbetade i projekt, där frågor och nyfikenhets fokus ledde processen framåt. Där processen startade i ett lustfyllt görande. där analyser gjordes under tiden och blev nästa steg och utmaning till barnen. deras hypoteser ledde framåt - Vad var detta ? Arbeta med projekt med de yngsta barnen, följa barns nyfikenhet, lyssna på barn och barn som kompetenta, pedagoger som medforskare? Det pratades det inte om i metodik kursen. Där var små barn någon man kunde avleda genom att ta en sjal över huvudet och sätta sig under bordet - för att de inte skulle busa, vara ledsna eller göra nåt annat som vi förskollärare inte tyckte var lämpligt.
Det var nog då det började skava ordentligt!
Spåren fortsätter och berättelsen med........................
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar