Det som skedde då på min sista praktik var att jag började utmana min tro och mitt förhållningssätt - jag frågade barnen - jag lyssnade och lät dem visa vägen. Verktygen hittade jag i dialog med Reggio Emilia - min inre pedagog hittade styrkan och modet i att titta förbi utvecklingspsykologiska teorier och det individuella lärandet. Jag började handla och möta med barns kollektiva processer för ögonen. Historien kan bli långrandig men kort och gott jag lyckades skapa ett första projektarbete tillsammans med den grupp sexåringar jag arbetade med på den sista praktiken. Det handlade om komunikation - hur kan man komunicera med varandra. Barnen skickade brev och tillverkade brevlådor.jag såg så många spännande ingångar till lärande, barnen drev projektet framåt och var intresserade och engagerade. Det vare en härlig känsla och det var nog där som min inre pedagog mognade. Det var där jag insåg att allt börjar med att lyssna och se.
RE - inspirationen har gett mig ett sätt att praktisera ett arbetsätt det har gett mig ett HUR
Den har utvecklat min starka tro på det kollektiva och processen som det viktiga - inte målet!
Att det lilla innehåller det stora
Att miljön och material påverkar och gör skillnad
Hur delaktighet hela tiden behöver vara i fokus, hur reflektion och dialog är grundläggande.
Där samhället och framtiden behöver ha handlingsberedskap och gemensamt ta ansvar för att barndomen skall värderas högt - värdet av att handla utifrån att man lyssnar och följer barn.
Att man tar med sin samtid och inte konserverar förhållningssätt och handlingar i ett förgivettaget oreflekterat handlande.
Reggio Emilas filosofi och arbetsätt har utmanat min syn på konfrontation , om värdet av att inte alltid vara eniga - gå i motstånd för att landa i något kreativt.
Att verka i förskolan kräver att man som pedagog och i sitt ledarskap är klar över sin barnsyn och förhållningssätt och utmanar sitt förgivet tagna.
