Jag fastnar mycket i min dialog med Reggio i att den kollektiva processen syns så tydligt – men jag upplever att just i det estiska rummet så är skapandet individuellt speciellt i miljöer där man inte tänkt in processen tillsammans. Genom miljön kan man öppna upp och erbjuda en närhet och fördjupning. Att se till att tillgängligheten, genomskinligheten, att många möjligheter erbjuds på hela avdelningen främjar barns lånande av kompetenser av varandra. Barnens kompetenser glimrar inte om inte det finns utmaningar, estitik och möjlighet till fördjupning tillsamans med andra.
Jag tror inte att lugn och ro skapas av avskildhet. Avskildhet kan istället ta död på kreativiteten – Genom att stänga fönstret så stänger man barns utrymme till dialog och visuell kompetens tänker jag.
Ateljén för mig kan vara var som helst där barnen ges möjlighet till kreativa
Processer, ute som inne. Jag ser förskolan som ett stort kreativt tempel om vi som pedagoger gjort rätt tillägg. Om vi ser, lyssnar och förstår att barnen inte ÄR utan BLIR i ett sammanhang. Utifrån det får man tänka – vad kan barnen bli i denna miljön? Vilka uttryck för de erövra här?
