söndag 12 december 2010

Pedagogisk dokumentation och vem har kommit långt?

Processdagbok
12/12 2010
Reflektion utifrån Pernillas föreläsning

Mina tankar kring pedagogisk dokumentation, och tankarna om ”det rätta sättet” är många och snåriga och inte blir det lättare.
Men jag tänker att jag vill reflektera över det för att se om jag kan samla mina tankar.
I dokumentationen kan jag se olika saker och det ser olika ut
beroende av vem/vilka som tänkt kring observationen – vad har vi varit i tillsammans, vad händer, vad gör barnen/barnet. Det kan vara ren observationstext, bilder, film mm.
Ibland är det så att bilderna visar ett förlopp och dokumentatören valt att berätta i text att detta har hänt.
Ibland har en person suttit och reflekterat ensam – är det då en pedagogisk dokumentation?
Ibland ser man processer tydligt, kan följa barnens resonemang, pedagogernas tankar och utmaningar beskrivs och ibland även föräldrars tankar.
Är det någon skillnad?
Vilket är rätt sätt?
Finns det något rätt sätt?
Vem har kommit långt?
Kan man komma kort?
Jag tror inte att det spelar så stor roll om man ser varje steg som en del i processen. Att en ensam pedagog börjar tänka kring något och sedan lyfter det vidare är viktigt! Jag såg det här och tänker så här – hur tänker ni/du om detta? Med en sådan fråga förvandlar man ingången radikalt. Den kan ges till barnen, kollegorna, föräldrarna eller andra i förskolans närhet och öppnar upp för lyssnandet.
Vea vecchi har mycket spännande att säga om pedagogisk dokumentation

En dokumentation är som ett filmmanus bearbetat av många
 – det skall vara lätt att förstå även om man inte var där.
En dokumentation som bara dokumentatören förstår är subjektiv
                                                                               (Vea Vecchi Göteborg 2000)

Jag tänker att man måste börja någonstans och att man behöver göra sin egen resa in i lyssnandet. Det är kanske så att pratet om att ”kommit” långt eller tänka ”rätt” hämmar lyssnandet – kanske är det så att den personen vi tror ”inte har kommit så långt” är den som har det tillägget som hjälper oss framåt. Jag tror att goda smittor och att man i det solidariska lärandet når en fördjupning av både arbetssätt och synsätt på barns lärande och utveckling.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar