Att vara i det Okända

Har i mitt möte med pedagoger och blivande atelierstas reflekterar över olikhet och känsla av att vara i det okända – i ett slags ”ingemans land” där man inte vet hur det kan bli!

Detta skapar pirr imagen, väcker frågor, reflektioner, ibland är det en provokation och kanske bottnar det i rädslor tänker jag.

Våga vara i det osäkra vad innebär det?

Jag tänker att det är olika för oss alla. I ett arbetslag kan det finnas många olika tankar, effekter, känslor och rädslor av att våga vara i det osäkra och det kan ge många olika uttryck!

 I publikationen från skolverket: Den andra möjligheten

–       estetik och kultur i skolans lärande /Amelie Tham

Länk till en mycket intressant publikation om estetik

”Många förskollärare och lärare som prövar att arbeta utforskande, med

estetisk gestaltning, konstaterar att de inte kan gå tillbaka till sina tidigare arbetsrutiner. Frågan är varför? Vad är det egentligen som har hänt?

Pedagogerna får omskakande erfarenheter som går mycket djupt.

Erfarenheter som verkligen förändrar deras syn på vad barn kan, på vad

kunskap är, hur kunskap växer fram.”  Ebba Theorell/ sid 52

Harold Göthson beskriver i samma publikation

”– Men att våga vara i ”osäkerhet” har inget att

göra med förvirring, eller att all ordning ska lösas

upp. Tvärtom kräver det enorma förberedelser om

man ska arbeta i denna ”osäkerhet”. Vi behöver,

som pedagoger, förbereda oss både på att kunna

uppfatta det vi förväntar oss och på det vi inte vet”

                                                                              Harold Götsson / sid 52

Från samma skrift har jag hämtat detta citat nedan som jag tänker beskriver  tankar om  att ta vara på olikhet – jag funderar då över att om man verkligen lyssnar på varandras tolkningar då får hela reflektionsarbetet en ny dimension. Är det så att vi ofta sitter och försöker tänka ut nästa utmaning till barnen och hitta vår gemensamma plattform där vi tar nästa steg tillsammans och överens?

”Pedagogerna i Reggio Emilia brukar säga att

människor bara kan närma sig en förståelse av

verkligheten genom att vara delaktiga i varandras

tolkningar. Bara så kan vi förstå vidden av

den möjliga förståelsen av verkligheten. Vi ska

inte, som i mer traditionell undervisning, försöka

forma varandra att förstå verkligheten på samma

sätt. Tvärtom ska vi utnyttja mångfaldens olika

röster, hela den komplexiteten.”

”Jag ser att i Reggio saktar pedagogerna ner farten när de möter

motstånd. De är inte rädda för det.”

                                                                                    Ebba Theorell Sidan 52

Detta väcker så mycket tankar hos mig både kring rädslor och möjligheter, makt och motstånd och tillblivelser och möjligheter……

Min  reflektion är nu Varsamhet – att varsamt möta dessa reaktioner och inte bara se på symptomen utan lyssna innåt och fråga, vara nyfiken och välkomna olikheten.

Om delaktighet och mångkulturalitet

Får gåshud när jag tog del av detta - skapade så många tankar hos mig!
Vill gärna dela med mig och låta er beröras av detta arbete med, som jag ser det - delaktighet, kultur och värden! Eller vad väcker det hos dig?
Klicka på länken nedan:
En stund med Leonardo!

Kunskap skapas i ett samspel................

......mellan barnen, de vuxna och miljön. Här tänker jag att projektarbetet och den pedagogiska dokumentationen kommer in. Detta blir tydligt för mig när jag möter pedagoger som beskriver sitt arbete med de yngsta barnen med hjälp av sin pedagogiska dokumentation. Jag ser barn som får bada i upplevelser och pedagoger som gör tillägg som utmanar barnens undersökande och utforskande. I projektarbeten som jag fått ta del av ser jag hur barns lärande både blir mångfaldigat och blir en solidarisk process. Man skapar nyfikenhets frågor TILLSAMMANS med barnen och där man ibland låter munnen tiga och miljön och materialet ställa frågor till barnen och pedagogerna. På så vis görs materialet till en medkonstruktör till kunskap och ger utrymme för många olika tolkningar och skapar i sin tur nya frågor. Detta tänker jag är en vardagsforskning av hög kvalitet, detta sker mitt i processen och där det händer. När sedan pedagogerna både i sitt arbetslag och i handledning lyfter in teorier och begrepp för att befästa barnens och sina erfarenheter så skapar de en kunskap som både är teorianknuten och praktiknära som direkt ger barnen mer intelligenta utmaningar.

I ett av projekten om bubblor ser jag hur barn som är två år ställer sig avancerade frågor kring både matematik och naturvetenskap.

Hur barn upptäcker "dubbelbubblor" och hittar "en liten bubbla, två liten bubbla, tre liten bubbla" jag ser hur de upptäcker bubblans färg och dess reflektion, struktur, transparens och förgänglighet.

Hur barnen får utmaningen att "fånga bubblorna" och där pedagogerna ger barnen olika val av material för att de skall se de olika egenskaper som material har tillsammans med såpbubblor. Jag ser att den pedagogiska dokumentationen ger lärandet dess sammanhang och bygger på barnens teorier, den blir grunden för hur nästa steg tas i projektet.

När man bygger vidare på den förundran som barnen bär med sig in i projekten så skapas en solidarisk kunskaps process som lyfter samspelet istället för att vara en process som tränar färdigheter.

Meningskapande kan det vara..........

Jag tänker så här ikväll kring barns sammanhang - jag ser ibland hur de vuxna bestämmer vad som är meningsfullt för barn att göra eller kanske också vilka läroprocesser vi vill synligöra. Tankar och reflektioner kring arbetet med barnen är fyllda av "vuxna slutsatser" och det är ibland svårt att se bortom dem.
Men vilka perspektiv finns och vilka dimenssioner går vi miste om ifall vi inte LYSSNAR med GEHÖR? Jag tänker att vi tuffar på och inte låter meningskapandet och kunskapandet ta tid utan vi vill lyfta in så många olika tolkningar i vår iver att vara goda pedagoger 
Ebba Theorell sa bland annat på Sommarsymposiet: Att det krävs att ha tillit och hysa varsamhet för att kunna växa. Och hon ställde frågan:

Hur kan vi närma oss barnens frågor med varsamhet?

Jag tänker att samspelet är en oerhört viktig del i detta, att det sker ett meningsskapande i det undersökande och upptäckande som barnen är i just här och nu. Att det är något som man inte på förhand kan bestämma var det skall sluta.

Vi pratade i min närverksgrupp i dag om att lärandet uppstår i mellanrummet men jag tänker också att det måste finnas förundran, gnista och en atmosfär där alla sinnen deltar men också en medvetenhet om att den vuxne färgar processen.

Kan man ha en idé om undervisning som väljer att inte dela upp lärandet i olika sanningar som vi vuxna har om lärandet? Det kräver då som jag ser det att vi istället står på barnens sida och tillsammans bygger sammanhang där barnen kan utforska sina egna idéer och hypoteser individuellt och i grupp för att sedan diskutera dem med andra barn och vuxna?

Det är då tänker jag,  det blir spännade och man börjar titta med varsamhet och tillit........

Lyssnadets och seendets villkor....

Har mött underbara och nyfikna pedagoger som klurar på hur man skall kunna arbeta med pedagogisk dokumentation. De funderar över hur man skall kunna gå över från portfolie till att arbeta mer med barnens projektarbeten och följa dem via pedagogisk dokumentation.Jag tänker att många förskolor idag lägger otroligt mycket tid på att försöka sig på det nästan omöjliga arbetet att följa alla barn via en enskild portfolie.
Men kan man då tänka sig att istället följa barns meningsskapande i ett projketarbete där alla barn utmanas. Där alla uttryck får användas och där pedagogerna tilsammans tar sig an och lyssnar på barns tankar, teorier och kunskapande för att sedan utmana baren vidare. Jag upplever att det svåra är nog inte att sluta med en individuell portfolio utan att organisera sig för att gemensamt reflektera och utveckla både arbetsätt - förhållningsätt och det krävs för att man skall kunna arbeta med pedagogisk dokumentation. Det finns en fantastisk bok med CD skiva skriven av Christina Wehrner - Godée där man kan titta på videosekvenser från praktiken på förskolor och sedan arbeta med olika ingångar för att tolka och reflektera över det man sett.

Den heter:
 
Kan inte låta bli att ta med detta citat som så väl uttrycker den viktiga roll som pedagogsik dokumentation kan ha:
" När pedagogisk dokumentation fungerar som bäst blir den navet i hjulet som sätter snurr på pedagogiska och didaktiska tankar i den egna barngruppen" Christina Wehner - Godée

Villket sammanhang skall förskolan vara?

"Vad tycker du? Kan förskolepedagogiken gå för långt i sin strävan att befria barnen från okunskap genom att stänga in dem med vuxnas kunskapssyn?"
Skrev Bertil på min blogg

Har nu grunnat en del på denna frågeställning, är det så att förskolan är till för att befria barnen från okunskap? Jag tänker på samhället i stort:
Varför skall barn gå på förskola?
Jag tänker att förskolor idag står för många OLIKA ingångar i denna fråga och det hamnar ofta mellan olika intressen, inriktningar och synsätt. Inte minst politiskt - Vilka pengar vill samhället lägga på våra yngsta medborgare? Får en BRA förskola kosta något? Är politiken medveten om att det är barns första möte med demokrati och början på det livslånga lärandet? Här kan man  om omständigheterna är drägliga, det vill säga att barnantalet är sunt, att antalet vuxna är på en bra nivå och att de är välutbildade och proffisionella, att lokalerna och materialet är goda och genomtänkta och att våra styrdokumentt stödjer verksamheten - så det Bidrar till att ge barnen en viktig erfarenhet och kunskap om livet - att jag är viktig och hör ihop med andra. Att olikhet är en tillgång och att vi tillsamans gör skillnad och kan lära av varandra. Att det är spännade att mötas och undersöka olika fenomen, material och utvecklas i ett sammanhang.

Eller är förskolan bara en transportsträcka till den viktiga delen -SKOLAN? - Eller hänger det ihop?

Ibland får jag känslan att barnen är ett tomt blad när de börjar i förskoleklass.

Som om att de första femåren bara passerat!

Men hur mycket lär ett barn mellan ett & fem år?

Vilken plattform står de på när de kliver in i skolans värld?

 Detta väcker dessa frågor:

Om barnen själv fick välja, vad hade de då valt att lägga sin vakna tid på?

I vilket sammanhang vill man vara som barn?

Jag önskar att barn skulle säga - I förskolan! I Skolan!

Att de känner att de är där i ett viktigt sammanhang där de har ytterligare en tillhörighet utöver den med sin familj.

Min övertygelse och mitt hopp är att barns status skall höjas och att förskolan och skolan skall ses i ett sammanhang där man respekterar och vill möta barn och ungdomar i sin samtid. Att man satsar på kvaliten helhjärtat och inte låter pedagoger arbeta i motvind med att lösa uppdraget.
I min drömförskola och skola finns det en genomtänkt ledning, engagerade och proffisionella pedagoger, goda miljöer, bra gruppstorlekar och ett solidariskt och nyfiket arbetsätt där alla är viktiga.
Tänka sig så mycket trassliga tankar jag kunde finna när jag satt och reflekterade!
Tänk gärna vidare på dem.

Kunskap

Hittade följande citat av naturvetaren Richard Phillips Feynman amerikansk Teoretisk fysiker:

" Ser du fågeln? Det är en trast. På tyska heter den Drosseln,...Men även om du kan fågelns namn på alla världens språk så vet du ingenting om fågeln - du vet bara något om andra människor; vad de kallar fågeln.
Trasten sjunger, lär sina ungar flyga, flyger väldiga sträckor, finner sin väg osv...
Det är en sak att veta vad något heter, men något annat att beskriva vad som händer."



JAG TÄNKER DÅ:
Att detta ger mig en plattform för att förstå hur barns utforskande skall värderas och ses som en tillgång till läroprocesser. Att för mycket ensidig inhämtning av faktakunskap inte leder till ökad kunskap utan till en begränsad kunskap. För att kunna beskriva vad som händer behöver man ha skärpt sitt öga. tittat, upplevt, uttryck,  erfarit och reflekterat. Man behöver dela sina intryck med andra, ställa sig hypoteser och utforska. Här blir projektarbetet en ingång till ett fördjupat lärande till skillnad från förmedling av kunskap.